Dragkedja

Dragkedjor i alla mina favorit färger, förutom svart. Nu har jag något att göra, tror det blir en eftermiddag framför maskinen

Röda hörlurar

Vinterstad

Vinterstad som smakar höst, Göteborg. Viva la Göteborg. Orange, röd, grön, brun och triljoners andra färggranna färger som man tycker om. Visst jag kan titta ner på och skratta åt den minimalistiska och materialistiska värld vi lever i. Men sanningen är att det gör mig glad att köpa saker jag tycker om och blir fin i. Det är sanningen.

Hjula

För hjärtat ler, när man tänker på att hjula i Irland, Kingsale. På drottningpicknick.

blankt

En måndag som denna, en vecka från städdag på ett skepp i Cádiz, känns allt som vanligt. Och man undrar om det är fel och vad som är fel? När man är trött på att vara hemma, efter att ha varit borta i två månader och släpat hem all världens utsikter och insikter och fler minnen än någonsin. är det konstigt. Att vilja härifrån, eller bara hända. Göra. Förändra världen. Istället för att sitta här och fortfarande inte har käkat frukost. Med tusen ideér i huvudet och nollkommanoll resultat i händerna.

Nej, om man skulle gå och köpa den där dragkedjan en ångestmåndag som denna.

När jag vill

Jag vill en väldi massa saker. Men jag är lat. Och rädd. Och då varken händer eller fötter det så mycket, alls. Inte i kyrkan, inte i symaskinen, inte i anteckningsblocken. Ingenstans alls. För jag är en mästare på att fly, inte göra och leka kurragömma i huvudet. Och det är bara jag som kan förändra mig. Bättra, sämra. Ändra.

Men jag måste nog be lite till min Gud också, för jag har hört att han är bra på att hjälpa.

Tack, Underbaraclara för att du ger en skäl och själ att vilja ändras.

Huset

Vi hoppar över Irland och Spanien. Nu är jag hemma, det luktar Sverige och träden är höstliga. Underbart och sorgligt, allt på samma gång. Saknar värmen men gillar kylan. Resan har varit fantastisk men inte alltid. Fint med dåliga väder, kalla dagar med häftiga städer och fler utsikter, mer insikter. Men det har varit ett nöje att lära känna människor mer. När jag är ute på haven lämnar jag oftast mig själv hemma i Sverige, så allt tar lite tid. När man fortfarande sitter hemma och grubblar över ballonger. Så man får telegrafera lite till sig själv, mjukstarta. Sakta insikter, fler utsikter.

Svamla.

Nu känns det som att jag är kvar hemma på Gunilla nere i Spanien, i värmen, i katedralen, gömd i rummet med relikerna. Så jag måste telegrafera lite, sakta, kommer jag tillbaka. Luktar på hösten och känner den hårda vinden nypa i kinderna. Känner att det är vinter, när det nyss var sommar. Lyssnar halvt. Önskar och längtar. Och snart börjar det på riktigt.

Hej och välkommen.

Viva la France

Nu ligger vi och guppar intill en kombinerad bilbana, gångbana och kaj. Bara i Frankrike. Cherbourg. Men här kör de i alla fall på rätt sida utav vägen, här är ju dessvärre kommunikationen lite värre... Jag menar i England var man tvungen att jobba med engelskan hela tiden, här frågar man fransmännen något, de tittar lite på en, skrattar lite. Och frågar om man kanske kan upprepa frågan? Men det är underbart, att vila i ingenting här. Inte vara uppbokad med tusen saker, skolbesök och miljarders nya intryck. Förlåt. Här sitter jag och klagar på den av de bästa upplevelserna i mitt liv. Men det är faktiskt helt alldeles underbart, men man blir helt slut. Jag lovar. Imorgon har vi vakt och jag skall assistera kockarna och vara backis, på måndag går bussen mot Normandie och fler andra världskriget tidsmaskin resor. Det är häftigt att få vara med.

Jag tycker om det här så mycket. Allt är ganska jätte bra.

England

England kära England. Just nu vilar skeppet vid kajen i Portsmouth, vi springer runt och försöker hinna med allt och lite till. Men det är så roligt, och jag gillar det. Kärlek på det!

NEUNGAMME

Idag har vi varit på besök i en annan tid, en annan människovärld. En plats där människor utan gränser har härskat. Där människor har fått leka Gud. Där förtryckta, hårda, svaga fått makt. Där de svagare blir mördade. Ett arbetsläger från en tid jag är glad Sverige på något sätt lyckades undkomma. Ett arbetsläger med 14 000 fångar och 40 000 sattelitfångar. Där hundratals män fick dela på 15 handfat. Där man tvättade de sjuka i iskallt vatten när det är femton minusgrader i luften, (död nästa dag). Men också där danska och norska självtänkare satt tätt ihop, smutsiga, sjuka. Ohyra. Där, på ett arbetsläger för sådana där andra, inte sådana som ser ut som du och jag, germaner. Där de fick arbeta i sattelitläger, när SS:arna lånade ut fångarna som arbetsstyrka. För det är ju ganska bra att inte behöva betala sina anställda, eller vad säger du? Eller vad säger vapentillverkarna som fortfarande idag existerar, eller vad säger Carlsberg idag, de som fixade ölen.

En ung man från Norge, kanske vaknade upp och undrade tyst om han faktiskt skulle överleva dagen. Den elva till tolv långa arbetsdagen. De tre målen, soppan och brödbiten. Den kalla natten. Kanske, kanske inte. Om han kommer hamna i lergropen eller vara en utav dem som puttar vagnarna med lera. Arbetssyssla blir död. När människor med endast tunna läderhandskar skall gå in och hämta nygräddade tegelstenar i en nyss 1000 gradig ung.

Allt får mig att undra hur människor kan vara så fruktansvärda. Hur mycket man kan hata? Ändå är det förståeligt. Om man fick välja att vara trygg eller död. Ärligt? Varför skulle man inte välja sidan man var trygg på om det gick. Monstren fanns ju däribland dem, men de var också de som hade visionen att döda människor för att de inte var lika mycket värda. Annorlunda. Vilken ilska man måste bära. Vem klarar av att stänga in ovetande människor med talande själar i ett rum, mot en säker död? Vem?

Du? Jag?

Om jag vore rädd, hade makt? Var förtjusad över känslan? Att göra igen på människosläktet för att de har gjort mig illa? För att jag är rädd? För att dö? För att inte ha kontroll? För att inte vara lika mycket värd?
Och sedan kom de vita bussarna och hämtade skandinaviska fångar, men resten då? Sedan när allt började ta slut, den femte maj när tusentals dog, bara för att. För att alla var rädda och för att de starka, fria hade vapen. Medans de svaga, fångna: drunknade, föll ihop när skotten träffade dem i ryggen, drog sin sista suck. Dog. Föll. Flydde.

Och vad lärde vi oss? Att hata mindre? Att inte gruppera efter raser? Att inte förtrycka från början? Att människor är galna?


Grattis. För vad händer i Nordkorea idag?

Nervös

Klara Florine Linnéa Huld är lite för nervös för sitt eget bästa. Och hon sticker i morgon. Puff. Borta.

• Tyskland, Lübeck
• England, Portsmouth
• Frankrike, Cherbourg
• Irland, Cork
• Spanien, Cádiz

Nästa vecka är jag i tyskland och efter det går allt på rullband, hamn efter hamn. Det enda som faktiskt spelar någon roll är: mat, vakt, sova. Mat, vakt, sova. Sen är det hamn och bara upplevelser och nya mäniskor i fyra dagar. Värvat med hårt slit på vakterna. Jag är nervös. Inte helt förbredd på att resa. Imorgon. Inte helt färdig med vad som skall göras. Men det kommer att blir bra. Det ordnar sig. Och jag kommer att vara med människor jag tycker om. Men nu måste jag verkligen packa.

Landar i Sverige gör jag den 21 Oktober på antingen Säve eller landvetter, med 20 kilo i bagaget. Med ett seglarställ som väger 3 kilo... Mejla med på:

26@gunilla.nu

Farväl

Vardag

Skolan har börjat, hösten likaså. Näsan rinner och jag tycker om mina vänner. Det är härligt att träffa alla igen efter några månader, härligt att återigen få leva med allas skit eller solsken. Och nästa vecka åker vi och då skall vi i stort sett bo på varandra. Men jag tror ändå att det kommer bli ganska bra. Blåsigt, visst. Kallt, visst. Men ändå ganska bra. Ändå väldigt roligt att ta i från tårna och vara sådär lagom trött hela tiden, jämt. Ändå väldigt kul och intervjua främlingar och träffa nya människor. Ändå helt underbart att gå på den här skolan.

Ett annat sätt att dö

Fast du måste leva med det.

Idag blåser det och min Amanda kommer på besök för att klappa på alla bergsuvar. Imorgon börjar skolan för mig och mina vänner. Det skall bli härligt att träffa alla. För vi resor ju snart, med den tremastade barken, runt i Europa.

Vem älskar inte bilden?

Vet du inte att himmelen är blå?

När du har sett "Secret Life of Bees" och lyssnar på Alicia Keys wunderbara röst och känner det.

Tribute to Amanda

Kom hit då. Snart. För det har varit alldeles för länge...
Jag städar

Älskar vi inte alla MacBook !sight´s förinställning

Band

Jag behöver ett band. För jag vill sjunga så jag får ont i tårna.

Skriva

Det var längesedan, kanske för länge sedan jag skrev. Och då talar vi inte här på bloggen utan i min bok, på engelska. Om allvarliga eller lyckliga saker. Kanske skulle jag börja skriva igen. Jag skrev lite igår, rimmade och simmade. Det flöt på bra. Kanske borde jag ägna det en minut eller två, nu när ipoden är hel och jag kan sitta på balkongräcket igen. Och låta tankarna ta plats och forma ord, titta ut och se oändligt. Höra hur det sjunger i vinden. Kanske borde jag.

Jag vet inte ens varför jag slutade

Tillbaka

Nu är jag tillbaka och jag skulle vilja säga att det har varit halvt underbart. Jag är nöjd. För konserterna grymma, likaså mötena och alla goda människor. Man blir alldeles lycklig av så många goda människor. Det blåser liksom liv i en på nytt. Man vill, vill, vill och brinner extra mycket efter något sådant här. Det är härligt.

Men bäst av allt var Jonathan Johansson.

Nu åker jag mot Maggio, Veronica.

Himmel

Och pannkaka

Frizon

Snart rubrikar jag mot en fri zon i Örebro. På Frizon. Och jag längtar. På onsdag, jag vet knappt hur, jag har ingen aning om när. Men det får ordna sig. Glad 24-7. Jag lovar. Och vilka ska vi lyssna på. Jo

Loney, dear

Maia Hirasawa

EF

Jonathan Johansson

Samuel ljungbladh

Det kommer att bli wicked. Se dig