Dragkedja

Dragkedjor i alla mina favorit färger, förutom svart. Nu har jag något att göra, tror det blir en eftermiddag framför maskinen

Röda hörlurar

Vinterstad

Vinterstad som smakar höst, Göteborg. Viva la Göteborg. Orange, röd, grön, brun och triljoners andra färggranna färger som man tycker om. Visst jag kan titta ner på och skratta åt den minimalistiska och materialistiska värld vi lever i. Men sanningen är att det gör mig glad att köpa saker jag tycker om och blir fin i. Det är sanningen.

Hjula

För hjärtat ler, när man tänker på att hjula i Irland, Kingsale. På drottningpicknick.

blankt

En måndag som denna, en vecka från städdag på ett skepp i Cádiz, känns allt som vanligt. Och man undrar om det är fel och vad som är fel? När man är trött på att vara hemma, efter att ha varit borta i två månader och släpat hem all världens utsikter och insikter och fler minnen än någonsin. är det konstigt. Att vilja härifrån, eller bara hända. Göra. Förändra världen. Istället för att sitta här och fortfarande inte har käkat frukost. Med tusen ideér i huvudet och nollkommanoll resultat i händerna.

Nej, om man skulle gå och köpa den där dragkedjan en ångestmåndag som denna.

När jag vill

Jag vill en väldi massa saker. Men jag är lat. Och rädd. Och då varken händer eller fötter det så mycket, alls. Inte i kyrkan, inte i symaskinen, inte i anteckningsblocken. Ingenstans alls. För jag är en mästare på att fly, inte göra och leka kurragömma i huvudet. Och det är bara jag som kan förändra mig. Bättra, sämra. Ändra.

Men jag måste nog be lite till min Gud också, för jag har hört att han är bra på att hjälpa.

Tack, Underbaraclara för att du ger en skäl och själ att vilja ändras.

Huset

Vi hoppar över Irland och Spanien. Nu är jag hemma, det luktar Sverige och träden är höstliga. Underbart och sorgligt, allt på samma gång. Saknar värmen men gillar kylan. Resan har varit fantastisk men inte alltid. Fint med dåliga väder, kalla dagar med häftiga städer och fler utsikter, mer insikter. Men det har varit ett nöje att lära känna människor mer. När jag är ute på haven lämnar jag oftast mig själv hemma i Sverige, så allt tar lite tid. När man fortfarande sitter hemma och grubblar över ballonger. Så man får telegrafera lite till sig själv, mjukstarta. Sakta insikter, fler utsikter.

Svamla.

Nu känns det som att jag är kvar hemma på Gunilla nere i Spanien, i värmen, i katedralen, gömd i rummet med relikerna. Så jag måste telegrafera lite, sakta, kommer jag tillbaka. Luktar på hösten och känner den hårda vinden nypa i kinderna. Känner att det är vinter, när det nyss var sommar. Lyssnar halvt. Önskar och längtar. Och snart börjar det på riktigt.

Hej och välkommen.