Viva la France

Nu ligger vi och guppar intill en kombinerad bilbana, gångbana och kaj. Bara i Frankrike. Cherbourg. Men här kör de i alla fall på rätt sida utav vägen, här är ju dessvärre kommunikationen lite värre... Jag menar i England var man tvungen att jobba med engelskan hela tiden, här frågar man fransmännen något, de tittar lite på en, skrattar lite. Och frågar om man kanske kan upprepa frågan? Men det är underbart, att vila i ingenting här. Inte vara uppbokad med tusen saker, skolbesök och miljarders nya intryck. Förlåt. Här sitter jag och klagar på den av de bästa upplevelserna i mitt liv. Men det är faktiskt helt alldeles underbart, men man blir helt slut. Jag lovar. Imorgon har vi vakt och jag skall assistera kockarna och vara backis, på måndag går bussen mot Normandie och fler andra världskriget tidsmaskin resor. Det är häftigt att få vara med.

Jag tycker om det här så mycket. Allt är ganska jätte bra.

England

England kära England. Just nu vilar skeppet vid kajen i Portsmouth, vi springer runt och försöker hinna med allt och lite till. Men det är så roligt, och jag gillar det. Kärlek på det!

NEUNGAMME

Idag har vi varit på besök i en annan tid, en annan människovärld. En plats där människor utan gränser har härskat. Där människor har fått leka Gud. Där förtryckta, hårda, svaga fått makt. Där de svagare blir mördade. Ett arbetsläger från en tid jag är glad Sverige på något sätt lyckades undkomma. Ett arbetsläger med 14 000 fångar och 40 000 sattelitfångar. Där hundratals män fick dela på 15 handfat. Där man tvättade de sjuka i iskallt vatten när det är femton minusgrader i luften, (död nästa dag). Men också där danska och norska självtänkare satt tätt ihop, smutsiga, sjuka. Ohyra. Där, på ett arbetsläger för sådana där andra, inte sådana som ser ut som du och jag, germaner. Där de fick arbeta i sattelitläger, när SS:arna lånade ut fångarna som arbetsstyrka. För det är ju ganska bra att inte behöva betala sina anställda, eller vad säger du? Eller vad säger vapentillverkarna som fortfarande idag existerar, eller vad säger Carlsberg idag, de som fixade ölen.

En ung man från Norge, kanske vaknade upp och undrade tyst om han faktiskt skulle överleva dagen. Den elva till tolv långa arbetsdagen. De tre målen, soppan och brödbiten. Den kalla natten. Kanske, kanske inte. Om han kommer hamna i lergropen eller vara en utav dem som puttar vagnarna med lera. Arbetssyssla blir död. När människor med endast tunna läderhandskar skall gå in och hämta nygräddade tegelstenar i en nyss 1000 gradig ung.

Allt får mig att undra hur människor kan vara så fruktansvärda. Hur mycket man kan hata? Ändå är det förståeligt. Om man fick välja att vara trygg eller död. Ärligt? Varför skulle man inte välja sidan man var trygg på om det gick. Monstren fanns ju däribland dem, men de var också de som hade visionen att döda människor för att de inte var lika mycket värda. Annorlunda. Vilken ilska man måste bära. Vem klarar av att stänga in ovetande människor med talande själar i ett rum, mot en säker död? Vem?

Du? Jag?

Om jag vore rädd, hade makt? Var förtjusad över känslan? Att göra igen på människosläktet för att de har gjort mig illa? För att jag är rädd? För att dö? För att inte ha kontroll? För att inte vara lika mycket värd?
Och sedan kom de vita bussarna och hämtade skandinaviska fångar, men resten då? Sedan när allt började ta slut, den femte maj när tusentals dog, bara för att. För att alla var rädda och för att de starka, fria hade vapen. Medans de svaga, fångna: drunknade, föll ihop när skotten träffade dem i ryggen, drog sin sista suck. Dog. Föll. Flydde.

Och vad lärde vi oss? Att hata mindre? Att inte gruppera efter raser? Att inte förtrycka från början? Att människor är galna?


Grattis. För vad händer i Nordkorea idag?