Jag kan stänga av att vara kissnödig, men när jag kommer hem måste jag snart springa till toaletten. Jag kan stänga av trött och skolstress, men när jag kommer hem-hem till Donsö somnar jag nästan så fort jag slår mig ner.
Man kan stänga av en väldig massa saker, och man kan glömma hur gott det luktar om våren och hur fint det är när havet ser ut som en oändlig spegel och när man hör hur någon skrattar långt, långtbort.
Jag befinner mig någonstans i mitten, jag vet inte riktigt vart jag är på väg eller var jag kommer ifrån. Vet inte hur jag kom hit och hur mycket jag förändras, jag vet inte riktigt, alls, någonting. Jag tror jag har tappat bort mig själv lite på vägen, skall börja leta på riktigt nu.
Samma dörr, samma människor, samma mönster fast annorlunda, ett år senare. Ett hål i min mage, en skylt framför ansiktet, en bok i min mun. Jag är så annorlunda och de är så lika. Lika fast ändå olika. Kan inte förstå, hur de har gjort, hålla med klor fast i något som redan har försvunnit. På ett litet, litet ställe som det här. Jag är så långt borta men ändå så nära, jag hade kunnat vara här, om jag ville. Men jag tog mig bort härifrån. Jag är glad idag, och jag är borta. Men igår fick jag ett hål i min mage, en skylt framför ansiktet och en bok i min mun. Och allt var likadant fast annorlunda.
Nu sitter jag framför symaskinen. Har även plöjt mig igenom mitt helt o organiserade tygskafferi som by the way börjar eka tomt. Och det är det här jag tänker göra hela påsklovet, det har legat sjukt mycket negativ laddning för mig att ens tänka på sy, men nu tänker jag göra det och jag tänker göra det bra, förhoppningsvis resulterar det hela i en ny "photoshoot" och betydligt fler bilder. By. N.ea